Detta eviga sökande efter något jag glömde på vägen

av Maria Edie Lou

För ett år sedan hade jag kunnat kapa min högerarm för att få känna igen. Ett långt sorgarbete som i le grande finale avslutades med vad jag trodde var kronisk tomhet.

Ett år senare vill jag bara slita ut alla känseltrådar, vira ihop dem till ett litet nystan och kasta det i soporna. Jag vill inte känna, undra, längta, hoppas, sakna, älska. Vill inte gå på helspänn med ett värkande hjärta och undra vart jag egentligen hör hemma.

Helsingborg – Stockholm – Köpenhamn?

Annonser