Lite kärlek

av Maria Edie Lou

Ni som följt mina hundra olika bloggar vet att jag tidigare predikat mycket om kärleken. Kärleken till kärleken, den ilande känslan av ett trasigt hjärta. Om känslan när hjärtat slits ur bröstet på en. Kastas på marken och stampas på, hårt hårt. Jag har varit så trasig i min dagar, även fast det i mitt fall ofta varit självvållat.

Mest av allt har jag skrivit om den efterföljande tomheten. Smärtan av att ha ett stort hål i hjärtat. Vissa dagar kände jag mig hjärtlös, andra dagar trasig och vissa dagar fullständigt tom. Som att alla känselspröt i kroppen dragit ihop sig eller knäckts av på mitten. Jag kände ingenting. Bara tomheten som ekade inombords där hjärtat en gång slog så hårt.

Det har varit en lång resa. Men varenda kärlekshistoria har haft sin charm. Jag har aldrig gett upp hoppet, oavsett om jag kastat bort eller kastats bort. Jag tror fortfarande att det finns en mening med allt. Finns en mening med att man måste gå igenom varenda lidelsefull eller rosenröd fas för att man ska förstå allvaret i det hela. Man måste tappa fotfästet på olika sätt för att hålla sig kvar. Inget gott utan lidande. Eller tvärtom.

För lite mer än ett år sedan var jag sådär tom. Det kändes som jag levde i min egna lilla värld och att tvåsamheten var många kapitel bort i livet. Det var liksom jag och tomheten, vi hade blivit ganska goda vänner och så länge vi inte närmade oss varandra allt för mycket fick vi båda två plats i min lilla etta. Vissa kvällar när jag låg stirrade upp i taket kröp tomheten nära inpå men så vände jag huvudet in mot väggen och så fanns det en solid vägg mellan oss igen.

Sen hände det något. Jag träffade Oskar. Det var totalt oplanerat och passade inte alls in i ramen jag stöpt för en. Innerst inne trodde jag inte att det skulle bli något så jag reflekterade inte särskilt mycket över det innan jag var försent. Plötsligt hade tomheten flyttat ut och jag mindes knappt att den en gång bott där.

Glömska. Kanske det fenomen som fascinerat mig allra mest. Och till en början skrev jag många worddokument om just det. Att man så snabbt glömmer bort känslan av att varje kväll försöka hyscha sina ensamma tankar. Kampen om att laga sitt trasiga hjärta eller känslan av att någon sliter hjärtat ur bröstet på en. Den ilande och ihålig smärtan.

Plötsligt känner man sig hel och levande, det som kändes kapitel bort är nuets höjdpunkt och det som var får man läsa sig till för att försöka förstå. Man ser världen med nya ögon. Hjärtat pulserar hårdare än förut.

Det är så lätt att att glömma bort trasiga tider när lyckan väl tagit fäste. Så lätt att romantisera allting man en gång föraktat. Och kanske är det den absolut bäst fungerande försvarsmekanismen vi människor besitter. Att acceptera, gå vidare, glömma och att börja om. Låta sig älska och att älskas. Att kunna förlora hoppet men att hitta tillbaka igen.

Julia började kalla mig Kärlekskrigaren redan under mina sämsta och mest ensamma tider. Och det ligger något i det. Kärlek kanske suger ibland, men i slutändan är det så jävla värt det.

Jag lovar.

Annonser