Vad ska det bli av dig? JA, vad ska det bli av mig?

av Maria Edie Lou

Folk frågar dagligen vad det ska bli av mig. Ja vad ska det bli av dig egentligen? När ska du börja plugga? Vad ska du plugga? Varför har du inte tagit körkort? Varför gör du inte ditten och varför gör du inte datten? Varför gör du inte så istället och skynda dig nu, sök in till något, bli något innan dina betyg blir för gamla och preskriberade. Innan du själv blir för gammal eller bli på smällen och ser ditt liv falla i spillror. Då är du låst och förlorad för alltid.

Alltså? Vad tror ni om mig?

Jag har haft jobb sedan jag tog studenten, köpt en bostadsrätt* och bott i tre olika städer kanske inte räknas? Jag har alltid fixat boende, fasta anställnigar, försökt vara självständig sedan jag var 19 år.

Nej, jag är ingen blivande forskare, pluggar varken på CBS eller Handels. Jag kommer inte bli jurist. Läkare känns för blodigt. Jag är inte ämnad för något konstnärligt. Har inte tillräckligt med talang för att bli artist. Jag är inte typen som går och blir fotbollsfru. Skulle aldrig kunna ta patent på en uppfinning och bli rik på det. Ja, författare hade kanske varit något men jag skriver inte tillräckligt bra. Och ni har rätt, det hade varit för flummigt. Flummigt är ju aldrig bra.

Man kan ju inte gå och flumma runt, som du Maria.

Nej, man kan uppenbarligen inte göra som jag. Jobba och slita tills man går in i väggen och vill elda upp sin uniform. Tills man blir så otroligt trött på allting att man säger upp sig från sitt jobb. Kastar sig nedför stupet och landar i den gråa massan som kallas för arbetslösheten. Den förlorade skaran. Som jag SJÄLV valde att bli en del av fast att det kanske inte var min stoltaste stund i livet. Och jag erkänner, arbetslösheten är inget för mig. Men kan ni snälla bara försöka förstå att jag behöver andas lite? Att jag var tvungen att stanna upp ett tag, ta en paus, KÄNNA EFTER.

Nu sitter jag, precis som ni och undrar vad det ska bli av mig. Jag tänker på det dagligen. Försöker pussla in mig själv i olika mönster. Försöker se mig själv som en seriös varelse. Som går till jobbet varje dag, som en sofistikerad kvinna i dyra skor, som dricker fint ”rödtjut” med mina kollegor på fredagens afterwork. Pratar om viktiga saker som den amerikanska regimen eller den industriella  utvecklingen i tredje världen och försöker finna värdet i det. Försöker känna mig intellektuell. Försöker känna mig bekväm i sammanhanget.

Är det lyckan?

Jag vet inte. Jag vet bara att folks ständiga tvivel på mig står mig upp i halsen. Är jag verkligen så hopplös? Det gör ont att se folk titta på mig med uppgivna ögon när min egen spegelbild visar en 21årig tjej med hela livet framför sig.

Kanske borde jag gjort som majoriteten av min generation, bott kvar hemma till jag var 23, ströjobbat, stuckit till Thailand i några månader, druckit salmonelladrinkar ur plasthinkar med 17 sugrör eller kanske gjort en bambutatuering för att känna mig lite wild and crazy. Kanske skulle tagit dykcertifikat i Australien. Hoppat bungyjump. Sänkts ner i havet i en bur och sett hur hajarna simmat runt mig. Sen hade jag kunnat åka hem och börja ett 3årigt Service management program på Campus i Helsingborg, säga till alla att jag faktiskt kan bli hotellchef när jag är färdigutbildad och sen komma ut i verkligheten och inse att alla inte blir hotellchefer. Att en utbildning inte räcker alla gånger. Åtminstone inte utan självinsikt och lite livserfarenhet.

Så låt mig leva lite. Låt mig inspireras av omvärlden, låt mig ”flumma runt” lite till. Jag behöver det. Och om jag inte gör det nu, när ska jag då göra det?

Än är jag inte preskriberad. Det här är bara början. Jag ska bli något. Kanske inget jättestort för världen, men något som är stort för mig. Jag ska bara komma på vad det är.

*För pengarna som kunde gått till Full moon party och salmonelladrinkar.

Annonser