En dröm under konstruktion

Month: januari, 2012

Mx5

Igår fick jag finbesök då mormor, morfar och lilla Molly kom förbi. Mmsade en bild på Molly till Oskar och han svarade behåll. Vill så gärna ha en liten mops.

Jag bjöd på te och danska kanelsnegle, tände ljus och visade dem varenda liten vrå av lägenheten. Morfar kollade sånt som han alltid kollar, termostater, lås och säkringar, mormor öppnade alla skåp och lådor i köket och upprepade hela tiden vilken fin lägenhet jag bor i.

Efter jobbet dök även mamma upp och vi bestämde oss för att laga mat här hemma istället, så mamma och jag sprang ner till Super Brugsen och handlade kött och vin. Jag var inställd på att laga mat men eftersom mormor och mamma varit med lite längre än jag tog dem över hela köket och vips så var maten färdig. Sen skålade vi och drack två flaskor fint rödvin till maten.

När mx3 åkt hem så bäddade jag och mamma ner oss i sängen och somnade efter ett långt samtal.

Vill även denna gång passa på att tacka min alldeles för fina familj för presenterna jag fick. Alltifrån ett nytt ID smink kit till vin och en fin, inspirerande salladsbok. Och mat och blommor och ja, alldeles för mycket.

Tusen tack. Älskar er så mycket.


Annonser

Lill lördag

Ja, det lät lite roligare än onsdag. Godmiddag mina vänner! Jag har varit på en ganska lång morgonpromenad runt Søerne, som så många andra. Har precis finslipat på mitt cv (som ändå inte verkar intressera så många) och mailat iväg det till mamma så att hon kan få skriva ut det åt mig.

Ja, eftersom företagen inte kommer till mig får jag väl komma till dem. Ska klä upp mig i Minimarket kilklackarna, pälsen, sminka mig fint, kanske våga håret och bege mig ut med mina 100 cvn imorgon. Visa dem vad dem går miste om. Får jag inte ett jobb då så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag gör. Tror vi lämnar det ämnet ett tag, vill inte riktigt tänka tanken.

I eftermiddag kommer först mormor och morfar, senare ansluter även min älskade mamma. Jag ska visa lägenheten eftersom m&m inte sett den, bjuda på vin, lite tilltugg och sen ska vi ut och äta på någon restaurang jag blivit tipsad om. Ska bli mysigt. Känns bra att ha familjen inom räckhåll igen. Saknade dem otroligt mycket när jag bodde i Stockholm.

Nu ska jag städa. Känns helt okej, livet ÄR lättare med diskmaskin.

Sexual healing

Ja, det är vad jag hade behövt nu. Känner mig stressad och uppriven i själen. Ett vanligt symtom på koffeinbakfylla. Dagens 5 koppar börjar sakta men säkert lämna min kropp och jag känner mig som att jag sprungit ett maraton, uppjagad med hög puls.

Civilstatus: sambo

Eller ja, deltidssambo då Oskar inte flyttat ifrån Stockholm än. Men ser ni? Pettersson&Perlskog. Kom och ring på vår porttelefon! Det här är stort!

Vad ska det bli av dig? JA, vad ska det bli av mig?

Folk frågar dagligen vad det ska bli av mig. Ja vad ska det bli av dig egentligen? När ska du börja plugga? Vad ska du plugga? Varför har du inte tagit körkort? Varför gör du inte ditten och varför gör du inte datten? Varför gör du inte så istället och skynda dig nu, sök in till något, bli något innan dina betyg blir för gamla och preskriberade. Innan du själv blir för gammal eller bli på smällen och ser ditt liv falla i spillror. Då är du låst och förlorad för alltid.

Alltså? Vad tror ni om mig?

Jag har haft jobb sedan jag tog studenten, köpt en bostadsrätt* och bott i tre olika städer kanske inte räknas? Jag har alltid fixat boende, fasta anställnigar, försökt vara självständig sedan jag var 19 år.

Nej, jag är ingen blivande forskare, pluggar varken på CBS eller Handels. Jag kommer inte bli jurist. Läkare känns för blodigt. Jag är inte ämnad för något konstnärligt. Har inte tillräckligt med talang för att bli artist. Jag är inte typen som går och blir fotbollsfru. Skulle aldrig kunna ta patent på en uppfinning och bli rik på det. Ja, författare hade kanske varit något men jag skriver inte tillräckligt bra. Och ni har rätt, det hade varit för flummigt. Flummigt är ju aldrig bra.

Man kan ju inte gå och flumma runt, som du Maria.

Nej, man kan uppenbarligen inte göra som jag. Jobba och slita tills man går in i väggen och vill elda upp sin uniform. Tills man blir så otroligt trött på allting att man säger upp sig från sitt jobb. Kastar sig nedför stupet och landar i den gråa massan som kallas för arbetslösheten. Den förlorade skaran. Som jag SJÄLV valde att bli en del av fast att det kanske inte var min stoltaste stund i livet. Och jag erkänner, arbetslösheten är inget för mig. Men kan ni snälla bara försöka förstå att jag behöver andas lite? Att jag var tvungen att stanna upp ett tag, ta en paus, KÄNNA EFTER.

Nu sitter jag, precis som ni och undrar vad det ska bli av mig. Jag tänker på det dagligen. Försöker pussla in mig själv i olika mönster. Försöker se mig själv som en seriös varelse. Som går till jobbet varje dag, som en sofistikerad kvinna i dyra skor, som dricker fint ”rödtjut” med mina kollegor på fredagens afterwork. Pratar om viktiga saker som den amerikanska regimen eller den industriella  utvecklingen i tredje världen och försöker finna värdet i det. Försöker känna mig intellektuell. Försöker känna mig bekväm i sammanhanget.

Är det lyckan?

Jag vet inte. Jag vet bara att folks ständiga tvivel på mig står mig upp i halsen. Är jag verkligen så hopplös? Det gör ont att se folk titta på mig med uppgivna ögon när min egen spegelbild visar en 21årig tjej med hela livet framför sig.

Kanske borde jag gjort som majoriteten av min generation, bott kvar hemma till jag var 23, ströjobbat, stuckit till Thailand i några månader, druckit salmonelladrinkar ur plasthinkar med 17 sugrör eller kanske gjort en bambutatuering för att känna mig lite wild and crazy. Kanske skulle tagit dykcertifikat i Australien. Hoppat bungyjump. Sänkts ner i havet i en bur och sett hur hajarna simmat runt mig. Sen hade jag kunnat åka hem och börja ett 3årigt Service management program på Campus i Helsingborg, säga till alla att jag faktiskt kan bli hotellchef när jag är färdigutbildad och sen komma ut i verkligheten och inse att alla inte blir hotellchefer. Att en utbildning inte räcker alla gånger. Åtminstone inte utan självinsikt och lite livserfarenhet.

Så låt mig leva lite. Låt mig inspireras av omvärlden, låt mig ”flumma runt” lite till. Jag behöver det. Och om jag inte gör det nu, när ska jag då göra det?

Än är jag inte preskriberad. Det här är bara början. Jag ska bli något. Kanske inget jättestort för världen, men något som är stort för mig. Jag ska bara komma på vad det är.

*För pengarna som kunde gått till Full moon party och salmonelladrinkar.

Man måste alltid ha en flaska Champagne i kylen

Igår kom min fina morbror hit. Jag lärde mig hur portelefonen fungerade och sekunden senare stod han i min hall med två fulla kassar och en jättebukett med tulpaner.

Jag visade honom lägenheten och när han såg köket skrattade han lite åt mig. Påpekade hur deprimerande min kyl var. Sen packade han upp det som fanns i kassarna. Olika sorters gröt, chorizo, äppelmust, pasta, hummersoppa, gazpacho, rotfruktschips, delikatessmarmelad, nötter,  torkad Karl Johan svamp, 3 flaskor vitt och en flaska Champagne.

Man måste alltid ha en flaska Champagne i kylen, sa han.

På kvällen gick vi till en supermysig vinbar ett stenkast ifrån min lägenhet. Claes bjöd på tapas och rödvin och vi pratade om saker vi aldrig tidigare pratat om. Claes berättade om sin resa till Burma han precis kommit hem ifrån. Vi pratade om jobb och om framtidsplaner, världen och alla länder vi besökt och alltid velat besöka. Men framförallt om hur privilegierade vi västerläningar faktiskt är.

Sen sa vi hejdå och jag tog en omväg hem. Fin kväll. Tack Claes.

Vilse i Köpenhamn

Erika har varit här och idag har vi besökt Statens museum for kunst. Tog en jäkla tid att komma dit då vi uppenbarligen hoppat på fel buss. Jag är precis lika vilse här som jag var när jag flyttade till Stockholm. Men det är lätt hänt när man inte riktigt har koll på vart stadsdelarna ligger i förhållande till varandra. Eller när man heter Maria Pettersson och tillhör världens topp tio virrigaste personer.

Hursomhelst – efter att vi bytt buss fyra gånger och åkt i hundra olika riktningar, som blev till cirklar, virrade bort oss totalt tog vi oss fram en och en halvtimme senare. Egentligen skulle det tagit 20 minuter med en liten promenad och en kort bussresa några stationer bort. Men det lär antagligen inte vara sista gången jag virrar bort mig så det är lika bra att gilla läget.

Om en liten stund kommer min kära morbror Claes hit och jag har lovat att agera personal shopper för att hitta en present åt min lillasyster. Känns lite orealistiskt att kunna träffa sina danska släktingar, helt spontant sådär en vanlig torsdag. Men också väldigt roligt.

Köpenhamn ❤

Min Linnéa

I tisdags åkte jag vilse, lyckades hitta metron vid Kongens Nytorv och begav mig mot Kastrup. Väl framme på flygplatsen tog jag ett vemodigt vi ses (har intalat att man man säger inte farväl när man ses igen) av Linnéas familj som flyttar tillbaka till Tanzania. Jag fick så ont i hjärtat samtidigt som jag blev varm inombords. Dem valde att följa sina drömmar och jag är glad för deras skull.

Lovade Linnéas mamma att ta hand om Linnéa och log inombords. För man kan inte ta hand om Linnéa, det finns ingen som är så stark och driftig som henne. Min älskade, finaste fina bästa vän.

På kvällen var vi hemma hos mig, drack vi 25 kronors vin och testade sushistället runt hörnet. Min favorit i favoritstaden. Fint.

Rosa himmel utanför mitt fönster

Ett år

Den 9e januari, för ett år sedan, blev jag och Oskar officiellt tillsammans. Det var nog ingen större chock för någon i vår omgivning, utan snarare en chock för mig.

Jag har aldrig upplevt så mycket kärlek och passion under något av mina tidigare år (inte ens alla tillsammans) som det här, så ett år känns ganska futtigt i förhållande till känslorna. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur det känns, när det känns, på riktigt. Men jag vågar nog påstå att det här faktiskt känns – på riktigt.

Jag älskar dig Oskar. Tack för du finns och för att du vill vara min. Längtar tills du kommer till Köpenhamn i helgen och tills slutet på nästan månad då vi börjar vårt liv här, tillsammans.

Distansförhållande är inte riktigt vår grej..