Till er

av Maria Edie Lou

Jag kan inte skriva längre. Det är så löjligt men också så innerligt frustrerande att det gör lite ont i mig. Varje gång jag försöker skriva ned vad huvudet tänker eller hjärtat känner hakar jag upp mig på grammatik och meningsuppbyggnader och tappar fokus. Tappar känslan. Kommer av mig.

Om det är något jag lärt mig i livet är det när man tänker för mycket som man tappar bort sig själv. Och det är synd, för jag känner mig så harmonisk och sprudlande just nu. Kanske inte utåt sett men inombords. Det känns som jag äntligen kommit hem. Som att jag redan som liten hade rätt när jag sa att jag ville flytta till Köpenhamn. Jag älskar allt med den här staden. Språket och människorna, liberalismen och ölen. Älskar att sitta på en bänk i solen med kaffe från 7elven och titta på alla vackra människor som går förbi. Det bästa med att bo i en storstad är alla vackra orginal. Och då är Köpenhamn ändå en relativt liten storstad.

Ibland önskar jag att jag var en dagbokstjej, som var lite mer strukturerad och duktig på att återberätta. Men jag är för impulsiv, för känslostyrd. Vissa dagar känner jag för att uppdatera bloggen 7 gånger och andra gånger inser jag att jag inte skrivit på 7 dagar.

Men ni är en tapper skara som klickar in här varje dag. Och jag älskar er för det. För att ni faktiskt vill läsa om mitt liv, titta på mina bilder och inte bryr er om felaktiga meningsuppbyggnader.

Tack och puss!

Annonser