Visst gick det för snabbt? (Livet)

av Maria Edie Lou

Alltså det här med livet. Jag blir inte klok på det. För varje dag som blir till dagar och veckor som blir till månader och slutligen till år, efter år, snurrar allting så mycket snabbare. Att fylla 22 på torsdag skrämmer mig något abnormt mycket. Det skiftar från dag till dag- ibland är jag till och med helt okej med det. Som när jag jämför mig med många andra som knappt haft ett jobb eller kommit iväg hemifrån. Andra dagar känner jag mig minst i världen och tänker att jag är den sista i världen som kommer leva på studielån. Att jag aldrig kommer hitta min plats i den här världen, kanske bli ensam och säkert också barnlös.

När jag var yngre var jag övertygad om att jag skulle bli framgångsrik. Mitt självförtroende har inte svikit mig förrän på äldre dagar och trots att jag som 15åring kanske inte hade en direkt plan, så visste jag att jag skulle lyckas på det ena eller andra sättet. Jag kan fortfarande känna vindarna ibland, hoppet som blåser luft i en idé så jag kan se mig där igen, på toppen av allting. Problemet är väl kanske bara att jag är lika planlös nu som då. Och att jag är 7 år äldre.

Jag trodde kanske att svaren skulle komma med åldern, att jag skulle hitta min plats och att min planlösa förvirring var något jag vid 22 års ålder skulle kunna se tillbaka på och skratta åt. Riktigt så blev det ju inte.

___

I fredags tog min lillasyster studenten. Det regnade precis som på min egen, hejdlöst mycket. Och hon var nog precis lika lycklig som jag var. Kände mig så rörd och stolt när jag stod och viftade med studenskylten och korkade upp champagnen åt en lycklig lillasyster. 21 mvg, något enstaka g och resten vg. Hon har redan sökt in till högskola och börjar i augusti. Det känns ungefär lika skrämmande som att fylla 22. Verkligheten liksom kommer ikapp. 3 år sedan student 2009. 3 år som visserligen varit 3 ganska tuffa, hemska, roliga, men framförallt lärorika år. Jag har jobbat mycket, bott i tre olika städer, köpt min första lägenhet och lärt känna fantastiska människor. Jag har förlorat människor som fick mig att tro att jag var kronisk trasig men också träffat människor som lärt mig att leva med mina blåmärken. Lärt mig att livet går vidare, så länge man faktiskt låter det göra det.

Jag vill tro att det är en att komma en bit på vägen. Att jag kanske går i rätt riktning trots allt. Visst, har fortfarande ganska kluvna tankar kring framtiden och min tillvaro är en aning splittrad. Men jag får väl helt enkelt nagla mig fast vid det jag sa till mig själv som 15 åring – att jag kommer lyckas. Att det ska bli folk av mig med, trots min ständiga förvirring och eviga flängande.

OKEJ?! OKEJ.

Annonser