Mina älskade

av Maria Edie Lou

I söndags begravde vi en av våra älskade och saknade. En som funnits i min familj sedan jag öppnade mina ögon för första gången och långt innan dess. Det kändes overkligt då och lika overkligt nu.

För mindre än en månad sedan satt vi i solen och skålade i champagne. I söndags efter begravningen åt vi Köpenhamns bästa sushi och skålade i champagne. Precis som du ville ha det. Vi minglade, gav varandra menade blickar, en kram, en klapp på axeln, vissa tog en shot för dig. Men alla blickar sökte efter dig. Som om alla väntade på att du skulle knacka på dörren, hoppa fram och skratta som du skrattade och säga att det här inte är på riktigt. Men det gjorde du inte. För det här är på riktigt. Du kommer inte att komma tillbaka den här gången.

Döden är det värsta av allt. Det finns ingen större skräck för mig än att förlora människorna jag älskar. Se en bit av min familj ätas upp för att fullständigt försvinna och aldrig återfås. Därför vill jag vädja till alla, älska dina nära och kära till sista andetaget. Det kommer vara värt varenda bråk och all tonårsfrustration i världen. Det handlar inte om frihetsberöring, det handlar om att dem älskar dig villkorlöst. Att dem är rädda om dig. Att dem vill dig det bästa i världen. Ta hand om människorna som tagit hand om dig. Tala ofta och mycket om hur mycket du älskar dem. Ställ upp för varandra. Vår tid på jorden är alldeles för begränsad för att låta bli.

Annonser